Sverige inn i NATO

I och med att Sverige, som den tidigare saknade pusselbiten, sedan 7 mars i år är fullvärdig medlem av den västliga försvarsalliansen, kan operativ samplanering genomföras. Ländernas sammantagna avskräckningsförmåga sett i en allianskontext ökar vis a vis den presumtive angriparen, Ryssland.

Vad tillför det svenska medlemskapet

Sverige får per automatik, givet sin centrala geografiska position i Norden, en viktig roll i den västliga försvarsalliansens regionala ansvarstagande för försvaret av Östersjöområdet, Nordkalotten och Nordområdet. Med Sverige som den 32:a och senaste NATOmedlemmen förändras den militärstrategiska bilden i Nordeuropa som kommer att bilda ett sammanhängande operationsområde varmed förutsättningarna för försvaret av Östersjöområdet liksom Nordkalotten och Nordområdet i sin helhet förbättras. 

Således ökar NATOs strategiska och operativa djup i vår del av världen. Strategiskt liksom operativt kopplas Arktis, Nordatlanten och Östersjöregionen samman på ett sätt som underlättar försvarsplaneringen liksom genomförandet av denna i händelse av krig. 

Den tidigare försvarsplaneringen handlade om ett territoriellt försvar av de områden till lands till sjöss respektive i lufthavet som definierades vara Sverige. Det gällde då, inte nu längre. 

Sverige förväntas som medlem av NATO upplåta sitt territorium för att bland annat kunna vara ett uppmarsch- och basområde för allierade mark-, sjö och luftstridskrafter samt tillhandahålla försörjnings- och transiteringsområden för allierade stridskrafter. Svenska stridskrafter ur alla försvarsgrenar måste, förutom att kunna försvara det egna territoriet i enlighet med artikel 3, därutöver kunna delta i försvaret av NATOs östra flank liksom i andra operationer som alliansen genomför enligt artikel 5. 

Svenskt territorium skapar bättre förutsättningar för NATOs möjligheter att försvara Norge, Finland, Estland, Lettland och Litauen liksom Polen, Tyskland och Danmark. En konsekvens av detta framgår av Försvarsberedningens rapport från 26 april i år där det, som ett underlag till Försvarsbeslutet som fattas senare i höst, föreslås att två mekaniserade brigader samt en mekaniserad bataljon för uppgifter inom ramen för Enhanced Forward Presence prioriteras. Insatsområden för de båda prioriterade brigaderna kan exempelvis vara södra/ mellersta Finland, och/eller Baltikum. Den mekaniserade bataljonen avses att på rotationsbasis tillsammans med bland annat Danmark och Canada permanent stationeras i Lettland.

Ett starkt luftförsvar framstår, inte minst utgående från erfarenheterna i Ukraina, som en av totalförsvarets nyckelförmågor. Inte minst gäller det luftvärn för skyddet av viktig infrastruktur liksom av militära förband och baser. Differentierade luftvärnssystem krävs för att bekämpa ballistiska missiler, kryssningsmissiler och stridsflyg liksom kvalificerade, respektive enklare UAV:er, enskilt uppträdande och/eller i svärm, liksom patrullrobotar. Ett särskilt hot utgör hypersoniska missiler där förvarningstiderna blir mycket korta, vilket kräver snabba bekämpningsförlopp. Den svenska försvarsberedningen rekommenderar att landet ansluts till NATOs integrerade luft- och missilförsvar (Integrated Air and Missile Defence, IAMD). Balansen mellan enklare och mera kvalificerade luftvärnssystem blir avgörande för att kunna hantera en alltmer utmanande lufthotbild. 

De nordiska ländernas luftförsvar, avseende stridsflygsystemen, F 35 och JAS, representerar sammantaget en imponerande styrka. För trovärdig effekt förutsätts dock en robust tillgång på vapensystem, således med verkan luft – luft, luft – mark respektive luft – sjö. Med andra ord, «numbers counts». Den sammantagna nordiska Luftförsvarskapaciteten liksom att från luften bekämpa motståndarens stridskrafter på marken och till sjöss är bedömningsvis förmågor som väcker respekt i Ryssland. De svenska militära flygbaserna liksom de civila flygplatserna blir viktiga, för egna, danska, norska och finska flygstridskrafter. Detta för att, utgående ifrån det operativa läget, kunna grupperas på alternativa baser, samt för att kunna sprida förbanden i syfte att undgå bekämpning. Konsekvenserna blir att svenska civila och militära flygplatser behöver bibehållas. Vägbassystemet har återaktiverats, fler flygbasförband kommer att bli en nödvändighet och logistiska resurser för såväl JAS 39 i D- och E-versionerna samt F 35 behöver finnas lagrade.

De svenska marina stridskrafterna, flottan och amfibiekåren integreras i NATOs planering för försvaret av Östersjön och Västerhavet. Också Nordatlanten är aktuellt givet att Sverige är en arktisk nation. Flottans båda sjöstridsflottiljer liksom ubåtsflottiljen håller hög klass. Tillförseln av korvetter av Luleåklassen och ett nytt ubåtssystem bidrar till en förbättrad sjöoperativ förmåga. Kvalificerade luftvärnssystem på Luleåklassen liksom införandet av luftvärnsrobotar på Visbykorvetterna ökar väsentligt luftförsvarsförmågan.

De båda amfibiebataljonerna kommer att utvecklas mot förstärkt förmåga att bekämpa mål till sjöss. Genom att montera de tunga vapensystemen, bland annat granatkastarsystemet, på stridsbåtarna kommer förbandstypen att ha en hög eldkraft och rörlighet för offensiv och uthållig strid i kustzonen. Förbandet kommer att ha goda förutsättningar att genomföra operationer i farleder utanför skärgårdsmiljön som i Öresund och Ålands hav.

Totalförsvaret/ civilt försvar 

Av avgörande betydelse för Sverige nationellt liksom för NATO blir förmågan att upprätthålla förbindelserna västerut via västkusten och Göteborg till Osloområdet samt via Jämtland och Norrbotten till hamnarna i Trondheim och Narvik liksom via Öresundsområdet. Transportvägarna genom Sverige är också viktiga för försvaret av de i öster belägna alliansmedlemmarna. Här behöver värdlandsstödet, vilket även innebär uppgifter för civilt försvar, och logistikresurserna utvecklas i nära samarbete med framförallt Norge, Finland och Danmark. Samtidigt förväntas Sverige bidra till hanteringen av den bredare hotbild som omfattar områden som cyber, rymdfrågor, informationspåverkan, kritisk infrastruktur samt strategiskt betydelsefulla teknologiområden.

Från ett svenskt nationellt perspektiv behövs infrastruktursatsningar på vägar, järnvägar, broar, hamnar och flygfält. Samtidigt accentueras behovet av dessa satsningar som en konsekvens av Sveriges medlemskap i NATO, där vi behöver svara upp mot de krav som ställs på oss som ett uppmarsch- och basområde för allierade mark-, sjö och luftstridskrafter. Dessutom ska Sverige svara för försörjnings- och transiteringsområden för allierade stridskrafter. Detta innebär höga krav på logistisk kapacitet.

I Sverige återuppbyggs nu civilt försvar efter att i praktiken ha varit nedlagt. En utmanande verksamhet som bland annat innefattar kunskapsuppbyggnad/ utbildning, organisations- och ledningsfrågor, befolkningsskydd samt lagring av viktiga förnödenheter. Värdlandsstödet bygger i hög grad på förmågan hos civilt försvar, vilket måsta övas för att kunna leverera effekt. Ett svenskt koncept för civilt försvar måste precis som vad gäller för det militära försvaret anpassas och leva upp till NATOs krav. De civila resurserna behöver således ses i förhållande till de krav som NATO har i sina «Baseline Requirements». Samtidigt behöver de nordiska länderna anpassa sina civila försvarsstrukturer så att de i likhet med de militära är interoperabla med varandra, vilket uppnås genom gemensamma ledningsövningar samt att civilförsvarskapaciteter från våra länder samövar. En sådan kritisk resurs kommer att vara sjukvården. Också hotet från ryska kärnvapen behöver återspeglas i samhällets förmåga till skydd mot verkningarna från dessa. 

Ett svenskt civilt försvar behöver således utvecklas för att, inom NATO, tillsammans med Försvarsmakten, kunna genomföra verksamhet i fred, vid höjd beredskap och i krig. Svenska civila försvarsresurser, precis som de militära ska kunna sättas in där och då de behövs. Inom landet, i Norge, i Finland, i Danmark eller på Island, liksom att Danska, Finska eller Norska civila försvarsresurser ska kunna användas i Sverige. Nyckelordet för att detta ska fungera är samövningar.

Kärnvapnen

För Rysslands del har angreppskriget i Ukraina resulterat i en omfattande nedgång av konventionell krigföringsförmåga, samtidigt som denna kommer att ta tid att återskapa. Svårbedömt hur lång, samtidigt som en autokrati på ett helt annat sätt kan rikta de ekonomiska resurserna mot en kraftig upprustning, jämfört med ett demokratiskt styrt land där en motsvarande satsning har en tendens att ta avsevärt längre tid. 

President Putin har upprepade gånger hotat med kärnvapen och landets kärnvapentriad, dess land-, flyg och missilburna, liksom ubåtsbaserade dito finns intakt. Det vore naivt att bortse från de risker som finns med att Ryssland går från ord till handling. 

En iakttagelse i den svenska debatten om kärnvapen är att vissa grupper verkar helt frånse att det är de amerikanska kärnvapnen som utgör den yttersta avskräckningsförmågan. Istället förs en pseudodebatt om stationering av kärnvapen på svenskt territorium där det verkar som om de amerikanska, brittiska eller franska kärnvapnen uppfattas vara de som är farliga, utan att nämna de som verkligen hotar oss, de ryska. Detta trots upprepade budskap från försvarsminister Pål Jonsson om att det inte existerar några planer på att taktiska kärnvapen ska utplaceras i Sverige samtidigt som han har varit tydlig med att Sverige behöver stå upp för att NATO som försvarsallians bygger både på konventionell och nukleär avskräckning. En folkupplysning kring kärnvapnens verkan och möjligheterna till skydd mot dessa känns angelägen. 

Kommandostrukturen 

Kommandoförhållandena diskuteras flitigt och det känns knappast kontroversiellt att hävda att USAs intressen i Nordområdet innebär att man i Washington önskar Skandinavien under ledning av Joint Force Command Norfolk. Från den svenska försvarsmaktens sida är synen att operationsmiljön i norra Europa kräver ett gemensamt och samordnat försvarskoncept, varmed de nordiska länderna ska ha samma geografiska operationsområde och tillhöra samma operativa stab. För närvarande tillhör Sverige det operativa högkvarteret i Brunssum i Nederländerna, men på sikt är man öppen för att ledningsförhållandena ändras så att Sverige kommer att lyda under Joint Force Command Norfolk.

Ett annat synsätt på ledningsförhållandena utgår ifrån att det nordiska området skulle behöva delas upp mellan Joint Force Command Brunssum respektive Joint Force Command Norfolk. En sådan lösning skulle kunna innebära en gränsdragning där Danmark, södra Norge, Sverige söder om Dalälven, samt Åland och de mellersta och södra delarna av Finland jämte Östersjön söder Åland liksom Skagerack och Västerhavet, ingår under Brunssum, medan områdena norr därom tillfaller Norfolk.

Om å ena sidan det existerar konsensus kring att Norden bildar en geostrategisk enhet, kartan är här övertydlig, känns det logiskt att å den andra hävda att förutsättningarna för operativ planering och genomförande bäst gynnas om de nordiska länderna sorterar under Norfolk. Danmark är det möjliga undantaget givet dess kontinentaleuropeiska koppling geografiskt.

Några scenarier 

Putins ilska över det svenska och finska medlemskapet är tydligt och bör tas på allvar. Det vore naivt att bortse ifrån en rysk ambition att «straffa» det 32:a medlemslandet, men också den 31:a medlemmen, Finland, liksom Norge kan vara särskilt utsatta vilket ska kopplas till de ryska ambitionerna att vara en dominerande aktör också i Nordområdet. 

Att Ryssland genomför cyberangrepp, informationsoperationer, spionage liksom kan ha ett intresse av att angripa den infrastruktur som finns på havsbotten, samt att utföra sabotage på känslig infrastruktur till lands för att reducera effekten av samhällets funktionskedjor, är inget nytt. Angreppen är förnekelsebara och än mera så om utföraren är en kriminell aktör eller en terroristorganisation, en så kallad proxy. Detta har blivit en normalitet, ett krig som inte har det klassiska krigets karakteristika men likväl skadar samhället och oroar medborgarna, vilket syftar till att minska förtroendet för samhällets säkerhetsskapande aktörer jämte den politiska ledningen. Således en möjlighet till långsiktig uppmjukning av motståndsviljan hos befolkningen innan det militära maktmedlet sätts in. 

Här ska två tänkbara scenarior som avser användningen av det militära maktmedlet kortfattat lyftas fram. 

Det första – tänk tanken, vilka kan effekterna bli av ett ryskt begränsat militärt angrepp i syfte att ta kontrollen över Svalbard och/eller Åland, Gotland, Bornholm? Att besätta och försvara öar, förutsatt att de har ett svagt försvar eller helt saknar ett sådant, kan göras med en begränsad styrkeinsats. Det får bedömas som en lättare uppgift än att genomföra ett angrepp som syftar till att ta och kontrollera ett större sammanhängande landområde. Ett överraskande genomfört angrepp av skisserat slag som når framgång skulle avsevärt försvåra ett samordnat försvar av de nordiska länderna, särskilt om långräckviddiga vapensystem utplaceras på öarna. Orealistiskt eller ej, så avgörs det inte av oss, utan i huvudet på den presumtive antagonisten. 

Följdfrågan, som vi med absolut säkerhet inte vet svaret på, handlar om NATO skulle vara berett att gå till ett fullskaligt krig för att återta dessa ögrupper. Det är ur ett sådant perspektiv som vi behöver diskutera försvarets styrka och bereskapskrav på dessa öar. Utifrån ett svenskt perspektiv är ett allsidigt sammansatt försvar på Gotland av största betydelse. Tillgången på de förbandstyper på rysk sida som skulle kunna genomföra en operation av skisserat slag, luftlandsättningsförband och marininfanteriförband, är begränsad. Konsekvensen är att också en begränsad förbandskapacitet hos försvararen, som har hög beredskap för att möta och hindra en händelseutveckling i likhet med den ovan, är en central kvalitet.

Det givna svaret på frågan om vilken aktör som gynnas av ett demilitariserat Åland är Ryssland. En samordnad finsk – svensk försvarsplan för ögruppen skulle öka möjligheterna för en tidig insats, där från svensk sida en amfibiebataljon kan vara en lämplig förbandstyp för uppgiften. 

Det andra scenariot handlar om en rysk utvidgning för att öka skyddet av sitt basområde på Kolahalvön. En rysk operationsplan med den ambitionen skulle sannolikt inbegripa områden i norra Norge och Finland, eventuellt också Sverige. Totalt sett råder för NATO:s del brist på markstridskrafter i norr där sannolikt en inledande fördröjningsoperation behöver genomföras innan allierade och eventuella svenska förstärkningar kan vara på plats för att påbörja en operation som syftar till att återta terräng som förlorats. 

De finska stridskrafterna i norr liksom de norska kommer att fördröja framträngande där den svenska Norrbottensbrigaden utgör den resurs som, beroende på det operativa läget, kan insättas i norra Norge eller norra Finland. För ett genomföra en större anfallsoperation krävs att allierade förband tillförs och/eller att den Svenska Skaraborgsbrigaden och/ eller den svenska Södra skånska brigaden tillförs. De båda senare är dock inte primärt tränade för strid i subarktisk miljö, där dessutom någon eller båda dessa kan vara insatta i exempelvis Baltikum. Intill kvalificerade allierade markstridskrafter kan insättas, något som bedöms kunna ta upp till en månad, kommer en ytterligt viktig komponent i kampen att utgöras av luftstridskrafterna vilka ska, så långt det är möjligt, kompensera för bristen på markstridskrafter.

En försvårande faktor för allierade och/eller svenska markstridskrafter att insättas i norr är det antal älvar som måste passeras. Förbindelserna över dessa är attraktiva mål för angriparen. Försvaret av broarna liksom reservförbindelser kommer att vara en nationell svensk uppgift att säkerställa.

Några reflektioner

Norge och Danmark har varit med i den västliga försvarsalliansen i 75 år. Sverige sedan den 7 mars i år. Uppenbart är att vi har mycket att lära av norska och danska erfarenheter under de sex år som det får ta innan Sverige fullt ut är integrerat i alliansen.

För män och kvinnor i politiken, tjänstemän, officerare, soldater och sjömän liksom för människor som verkar i det civila försvaret och inte minst för allmänheten, är omställningen stor. Tvåhundra år av neutralitet och alliansfrihet hade närmast blivit en del av det svenska DNA:et när detta under mycket kort tid, som en konsekvens av det ryska angreppet på Ukraina i februari 2022 och att vi de facto åter hade ett krig i Europa, omprövades och övergavs. Svårigheterna ska dock inte överdrivas. Generellt ät svenskar villiga och vana att samarbeta med andra och öppna för att arbeta under skilda förutsättningar, inte minst kulturella dito. 

Det som vi, inte bara i Sverige, behöver ta in över oss är de risker som finns med att leva nära en antagonistisk stormakt, vilken har uttalade expansionistiska målsättningar. Här finns också sannolikheten av att Kina blir en allt aktivare aktör i Nordområdet, varmed följer möjligheterna av ett rysk-kinesiskt samarbete i syfte att ytterligare utmana NATO. 

Vi behöver också fundera över konsekvenserna av att Ryssland har åtskilliga officerare och soldater med krigserfarenhet, vilka med övertydlighet uppvisat en exempellös brutalitet i sättet att genomföra militära operationer. Den presumtive motståndaren tänker och handlar inte som oss nordbor utan har regelmässigt brutit mot folkrätten och Genevekonventionen. Att den insikten behöver spridas i våra samhällen känns som ett understatement.