Eskalation kan vara smart– även för en svagare part

Vi menar – till skillnad från gängse upp­fattningar om saken i litteratur och ­debatt – att det faktiskt kan vara rationellt för en svagare part att eskalera en konflikt under vissa omständigheter, och att detta kan vara värt att reflektera över i säkerhetspolitiska och strategiska miljöer i småstater som Norge.1

I princip kan den relativt omfattande litteraturen om eskalation delas in i två skolor: de som anser att eskalation är något som bara händer – eskalation som substantiv – och de som anser att eskalation är något som görs – eskalation som verb. Den första skolan menar att eskalation innebär att konflikten får en egen, okontrollerbar dynamik (konflikten eskalerar). Den andra skolan menar att aktörerna kan trappa upp och ned konflikten under någorlunda kontrollerade former (konflikten kan eskaleras och de-eskaleras). Vi ansluter oss till den andra skolan.

Det finns också skäl att här påpeka att den största delen av litteraturen om eskalation handlar om ­eskalation mellan likvärdiga stater – symmetriska maktrelationer – och att bara en liten del av litteraturen handlar om eskalation mellan en svag och en stark stat – asymmetriska maktrelationer. Det är därför av intresse att belysa också logiken bakom svagare parters eskalalering av konflikter. Varför och hur eskalerar ­svagare parter i konflikter? Förlorar de alltid på att eskalera eller kan de också vinna något?
Vi menar att det finns fyra typer av logiker bakom varför och hur svagare parter eskalerar konflikter:2

1) Genom att provocera fram en överreaktion hos den starkare parten, så att den svagare parten kan få hjälp från andra aktörer i konflikten.
2) Genom att utnyttja eskalationsdominans i en dimension eller domän av konflikten där den svagare parten är starkare än den starkare parten, och på så sätt vinna fördelar i konflikten.
3) Genom att åstadkomma arbetsdelning med en stark allierad, så att den starkare allierade finner det värt att beskydda den svagare parten i konflikten.
4) Genom att göra så starkt motstånd att den svagare parten får ett rykte om att inte ge upp, så att en starkare part tänker sig för noga innan den ger sig på den svagare parten i framtiden.

I det följande kommer vi att utveckla och ­exemplifiera dessa logiker. Därefter kommer vi att resonera kring risker med att eskalera konflikter för svagare parter. Slutligen kommer vi att argumentera för att det är centralt för beslutsfattare på olika nivåer att förstå att eskalation kan vara ett rationellt och önskvärt val i en konflikt – även för en svagare part – i syfte att uppnå långsiktiga, strategiska målsättningar.

Provokation, eskalationsdominans, arbetsdelning och rykte

Den första logiken bakom varför och hur svagare parter eskalerar konflikter bygger på provokation, och på utsikter att få hjälp utifrån. Denna logik har diskuterats livligt i Norge under lång tid, bland annat av Rolf Tamnes i hans avhandling om USA och det kalla kriget i Nordområdena, men även i samtiden. Det gällde för Norge, då som nu, att se till att en eventuell konflikt med Ryssland inte blev så begränsad så att USA:s och de övriga NATO-ländernas försvars­garantier inte utlöstes. Det var därför rationellt att eskalera en eventuell konflikt så att den blev så omfattande att allians­garantierna utlöstes, genom att provocera Sovjetunionen till en överreaktion i en konflikt som Ryssarna ville hålla begränsad just för att hindra att ­alliansförpliktelserna utlöstes och att konflikten ­utvecklads till ett storskaligt och kostsamt krig.

En variant av denna första provokations-logik hos den svagare parten är att åstadkomma överbelastning hos den starkare parten genom eskalation. Denna logik tillämpades på ett tydligt sätt av Postugals kolonier under deras frigörelsekrig på 1960-talet och 1970-talet. Angola, Mozambique, Guinea-Bissau och Cap Verde var alla var och en för sig underlägsna den portugisiska kolonialmakten, men när alla eskalerade ­konflikten ­ungefär samtidigt blev det till slut omöjligt för ­Portugal, som var tvunget att kraftsplittra, att behålla sina kolonier på grund av överbelastning.

Den andra logiken bakom svagare parters konflikt­eskalering bygger på att utnyttja eskalationsdominans i den dimension eller domän av konflikten där den svagare parten är starkare än den starkare parten, också i situationer där den svagare parten inte kan vara säker på stöd från andra aktörer. Denna typ av eskalations-logik tillämpades av Storbritannien under Napoleon­krigen, då britterna var ­underlägsna ­Napoleons arméer och totala resurser, men hade eskalations­dominans till sjöss. Så länge britterna kunde hålla konflikten i den maritima domänen, kunde Franktike inte besegra Storbritannien, och till slut gå segrande ur den långa perioden av krig.

Et mer samtida exempel är Rysslands möjligheter att, trots den konventionella och resursmässiga underlägs­enheten gentemot NATO, eskalera i kärn­vapendomänen i syfte att få NATO att avsluta konflikten för att inte riskera ytterligare kärnvapeneskalering. Ett framtida scenario är också att en svagare part använder sin eskalationsdominans i cyber-­domänen och slår ut den totalt sett starkare partens vitala resurser (till exempel kommunikationssystem) och därmed åstadkommer en de-eskalering eller ett avslut av konflikten.

Den tredje logiken bakom en svagare parts ­eskalering av en konflikt bygger på arbetsdelning, ­närmare bestämt på att den svagare parten i en allians eller att alliansliknande förhållande kan eskalera en konflikt med en starkare motståndare för att den svagare parten litar på att arbetsdelningen kommer att utlösa en reaktion hos en stark allierad som är gynnsam för den svagare parten. Denna eskalations­logik ­tillämpades av Finland under Fortsättningskriget 1941, då Finland utnyttjade Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen för att själva angripa Sovjetunionen i syfte att återta det territorium som förlorats under Vinterkriget 1939–1940. Trots att Finland var en mycket svagare part i förhållande till Sovjetunionen var det rationellt att eskalera eftersom Tyskland hade eskalationsdominans vid tillfället, vilket förväntades stödja den finländska eskalationen.

Ett annat exempel på denna logik är de så kallade Torskkrigen mellan Island och Storbritannien under 1950- och 1970-talen. Den långt svagare parten Island eskalerade vid ett flertal tillfällen för att stärka sina fiskerättigheter och räknade kallt med att i slutänden erhålla stöd från USA och NATO, eftersom landet var en så strategiskt viktig allierad. Hade Island lämnat NATO under denna period, eller stängt Keflavik-­basen, hade USA:s och NATO:s både defensiva och offensiva operativa planläggning i området lidit stor skada. Därför kunde Island eskalera konflikten mot den starkare parten Storbritannien, och vinna fördelar genom detta.

Den fjärde och sista logiken bakom varför och hur en svagare part eskalerar en konflikt med en starkare part bygger på att skapa ett rykte om att inte ge upp, för att i framtiden avskräcka även en starkare part att inleda en konflikt. Konsekvensen av kortsiktiga eftergifter mot en starkare part kan ha långsiktiga, och mycket värre, strategiska konsekvenser för den svagare parten, vilket gör det rationellt att eskalera konflikten, få slut på den, och hoppas att den starkare parten ­tänker sig för noga innan den inleder en konflikt igen. För den nordkoreanska regimen var det, enligt denna logik, rationellt att eskalera mot den starkare parten USA genom kärnvapen- och missiltester. Den ­kort­siktiga eskalationen ökade trovärdigheten i att ­Nordkorea faktiskt kunde leverera kärnvapen mot Japan och kanske till och med USA, och ­skapade ett rykte om att regimen inte backade. Detta för att ­undvika långsiktig förlust i form av förlorad ­självständighet.

Ett annat, mindre känt, exempel på denna logik återfinns i Trippelalliansenskriget 1864–1870 mellan å ena sidan Paraguay och å andra sidan (trippelalliansen) Argentina, Brasilien och Uruguay. Paraguays president Francisco Solano López fruktade att stormakterna i regionen, Argentina och Brasilien, kunde komma att dela upp de mindre staterna i regionen mellan sig och eskalerade konflikten genom att förklara krig mot ­Brasilien och Argentina, till vilka Uruguay senare anslöt sig. Den klart svagare parten Paraguay led ett stort, kortsiktigt, nederlag, men fick på lång sikt i alla fall behålla sin självständighet.

Risker med att eskalera konflikter för svagare parter

En första typ av risk när det gäller eskalation från den svagare parten är att bli övergiven av sin starkare allierade, som antogs komma till undsättning. Detta gäller framför allt i fallen med den första och den tredje logiken bakom eskalation – provokation och arbetsdelning. Kort sagt kan sannolikheten för den svagare parten att få stöd av den starkare allierade, som den förväntar sig stöd av, minska om den svagare parten uppfattas som aggressor eller som agerandes ­omdömeslöst. Detta måste den svagare part som eskalerar ta med i beräkningarna.

En annan risk finns inneboende i den andra logiken bakom en svagare parts eskalation, att utnyttja eskalationsdominans i en domän. Om den svagare parten gör det, och den starkare parten svarar genom att eskalera i de domäner där den starkare parten har eskalationsdominans, kan resultatet bli katastrofalt för den svagare parten. För den svagare parten blir det därför kritiskt att kunna avskräcka den starkare parten från sådan eskalering. Annars får den svagare partens utnyttjande av eskalationsdominans i en domän motsatt effekt. Också detta måste den svagare part som eskalerar ta med i beräkningarna.
En tredje, mer generell, typ av risk med ­eskalation från en svagare part är att lägesbilden hos den som eskalerar inte stämmer överens med verkligheten. Om viktig information om den egna, motståndarens eller den potentiella allierades styrkor och svagheter saknas, eller feltolkas, kan den svagare partens kalkyler om fördelarna med eskalation vara felaktiga och leda till ödesdigra konsekvenser för den svagare parten. Även detta måste den eskalerande svagare parten ta med i beräkningarna.

Slutsatser – ökade strategiska ­valmöjligheter

I denna artikel har vi argumenterat för att det kan vara strategiskt rationellt även för en svagare part att eskalera en konflikt, något som ofta betraktas som ­kontra-intuitivt i debatt och litteratur. Vi har identifierat fyra logiker bakom svagare parters eskalation: provokation, eskalationsdominans, arbetsdelning och rykte. Vi har också visat att bara för att det kan vara rationellt för an svagare part att eskalera, så är det inte givet att denna strategi är framgångsrik. Vi har också diskuterat de risker som finns inneboende i eskalering från den svagare parten.

Icke desto mindre kan vi dra slutsatsen att den svagare partens strategiska valmöjligheter är större än vad vi normalt sett förutsätter. Svagare parter, i ­synnerhet småstater, har ofta betraktats som maktlösa och som ”offer” för stormakterna i det internationella systemet. Vi menar att denna syn är missvisande och att beslutsfattare i småstater borde inse att motstånd och eskalation, även mot en stormakt, kan vara ­fördelaktigt trots kortsiktiga förluster.

En viktig fråga är dock om politiska besluts­fattare, trots vetskapen om att det kan vara rationellt att eskalera även för en svagare part, faktiskt är beredda att göra det. Och om deras militära rådgivare är beredda att rekommendera eskalation. I en diktatur, som Nordkorea, är detta kanske inget större problem, men i liberala demokratier, som Norge och Sverige, kan motståndet vara stort mot att eskalera, även om det framstår som en rationell strategi. Eskalation kan vara smart – även för en svagare part.