Sverige i NATO: några tankar för ett stabilt Norden

Så kom 2014 ett uppvaknande, men inte mycket mer. Putins «ultimatum» i november 2021 var ett alarm efter sju års snooze, som ändå hade svårt att väcka hela det politiska spektrat. Kriget i februari 2022 kom därför som en överraskning för många. Trots alla underrättelser blev t ex den svenska socialdemokratiska regeringen tagen på sängen. Det tog en och en halv månad att inse, att den dittills förda utrikes- och säkerhetspolitiken hade havererat i samma ögonblick, som den sattes på verkligt prov. Försvarsministern insåg detta på morgonen den 8. april, 82 år efter att Operation Weserubung avseglade. Symboliken kunde inte vara tydligare.

Lösningen blev en snabbt utmejslad ansökan om medlemskap i NATO – med Finland som pådrivare. Innan ansökan lämnades in genomfördes i regeringspartiet en förankringsprocess med en metod, som dödade all frågvishet och opposition. Det var meningen, det var valår. Man kan därför anta att paradigmskiftet för en del inte är helt förstått eller internaliserat.

Sverige och svenskarna måste byta perspektiv. Vi är en liten stat, som nu har blivit en del i det spel som världspolitikens stora bedriver. Vi är inte längre en frispelande moralisk stormakt, inte ens i egna ögon. I andras har vi nog aldrig varit det. Vi måste fundera på våra (och Europas) intressen även utanför vår del av Skandinavien och definiera, hur våra intressen bäst tillgodoses. Vi gör det tillsammans med andra och måste då vara lyhörda för andras intressen. Vidtagna åt-gärder blir en följd av ett vidsynt perspektiv på vår militärgeografiska belägenhet.

Vårt intresseområde är inte bara Östersjön och Skagerak och vårt försvarspolitiska fokus inte en rysk invasion över Östersjön eller på Nordkalotten. Det nordiska området (inklusive Baltikum) är för sin försörjning starkt beroende av handelsflödena genom de dansk-svenska sunden. Men flödenas ursprung finns längre bort. Sjöfarten i Nordatlanten är lika viktig för de nordiska länderna som för kontinentalstaterna. Därmed kommer kontrollen av Arktis och Atlanten att vara lika viktig för Sverige som för Norge och andra NATO-stater. Att begränsa rysk handlingsfrihet på Nordkalotten och avskräcka från äventyrligheter blir en viktig uppgift.

Sveriges och Finlands medlemskap medför, att det finns möjligheter att stänga inne Ryssland längst in i Finska viken. Med nuvarande politiska förhållanden och väpnade styrkor, så torde handlingsfriheten med ryska styrkor i Kaliningrad vara liten i luften, till lands och sjöss, även bortsett från att det är lätt att minera igen hamnarna. Detta innebär rimligen en avskräckningseffekt mot rysk tilltagsenhet. Förutom det rent militära betraktelsesättet, så går de ryska handelsflödena också i Östersjön och borde bidra till rysk försiktighet.

Kärnvapen och gråzon

Ett annat område, där Sverige måste fundera över vårt perspektiv, är i kärnvapenfrågan. Det var ytterst nära att Sverige för några år sedan gått med i initiativet att förbjuda kärnvapen. I sista stund insåg regeringen, att underskrivandet skulle fått oss i motsatsställning till de stater (NATO), som vi även i den tidigare säkerhetspolitiska inriktningen trots allt räknade med skulle kunna undsätta oss. Ett sådant avtal skulle naturligtvis varit positivt om alla de nuvarande kärn-vapenmakterna hade skrivit på och följt det. Men varför skulle de det? Sovjets och Rysslands förmåga att följa ingångna avtal har inte visat sig vara tillförlitlig.

Kärnvapenstrategi är svårt. All politik och konflikthantering går ut på att inte använda kärnvapen, men att hota med det. De ska användas som ett yttersta hot om det egna landet står inför utplåning men är också ett vapen i den psykologiska krigföringen. Ryssarna kan tyckas ha en annan inställning, men det är troligtvis snarast en del av det psykologiska spelet. Politiskt och psykologiskt är de framför allt användbara som utpressning mot stater, som inte själva har egna eller tillgång till andras. Sverige utanför NATO hade varit sårbart. Vår tillgång till NATOs kärnvapenförmåga avskräcker ryssarna från ett sådant tänkande.

Kärnvapen är farliga för användaren, man kan få hundrafalt tillbaka. Därför finns det en strävan att hålla konflikter på en hanterbar nivå, helst inte krig. Gärna nålstick, psyops, utpressning, sanktioner, det vill säga arsenalen inom ramen för vad, som lite oegentligt kallas för hybridkrigföring. Det finns oändligt många steg på gråzonsskalan, vilket medför, att det är svårt att planera mot sådana åtgärder. Att planera motåtgärder, när vi inte vet vilka samhällsområden, vilka kombinationer, vilka bekämpningssekvenser, som fienden har i sin planering – kanske inte ens vet hans avsikter – är svårt. Därför måste man planera för fullt krig och
sedan får vi genomföra försvaret – reaktivt och proaktivt – enligt de delar av planen som är relevanta i
situationen.

Ledning blir således alltid viktigt, både militärt och civilt, och måste vara förberedd organisatoriskt, kunskapsmässigt och uthålligt. Sverige måste ta igen mycket inom detta område, eftersom tänkandet och övandet lades ner före år 2000.

Militära operationer och militärgeografin

Utifrån en militärgeografisk bedömning måste Skandinavien, Finland, Östersjön med ut-/inlopp, Nordsjön och Nordatlanten samt Arktis ses som ett sammanhängande operativt område.

Luftoperativt torde detta vara enkelt att argumentera för. Den streckade blå linjen i visar på en lämplig avgränsning. Att linjen är streckad illustrerar att det luftoperativa tänkandet måste vara flexibelt. Man måste noga analysera var den operativa Sydgränsen går. Detta hänger samman med, hur man betraktar främst operationer i Baltikum, om dessa ska ses i ett nordiskt-arktiskt sammanhang eller ett centraleuropeiskt. En uppdelning i underkommandon skulle kunna övervägas – ett med inriktning Östersjön och ett mot Arktis. Det är inte säkert att detta skulle vara rationellt, det skulle kunna utgöra ett hinder för flexibel ledning i området. Tre staber och två ledningsnivåer i stället för en är inget säkert recept för god effekt. Om den luftoperativa gränsen dras så, att Baltikum tillhör det centraleuropeiska kommandot, kommer det inte vara hindrande för, att samtliga nordiska länder ställer flygförband till förfogande för air-policing över Baltikum.

Sjöoperativt torde det vara lättmotiverat att se Östersjön som en del av ett sammanhängande at-lantiskt sjöoperativt område. Rimligen finns inte något problem med någon Sydgräns och inte heller något Baltikumproblem. Sjöoperativt tillhör Baltikum Östersjön inklusive polska och de tyska sjöstridskrafter, som avdelas dit. Ett sjöoperativt underkommando torde behövas för Östersjön och dess utlopp. Sedan kan man diskutera var dessa utlopp slutar och Atlanten börjar (svarta streckade linjer på kartan).

För markoperationer måste man föra ett mera fragmentariserat resonemang och fundera i två nivåer, territoriella och operativa förband och skilja ut två-tre militärgeografiska områden. I Finland finns det två stora framryckningsaxlar att ta hänsyn till, en sydlig mot hjärtlandet med Helsingfors och Tammerfors och en nordlig, som omfattar hela Nordkalotten d v s även sven-ska Norrland och de norska fylkena ner till linjen Trondheim-Östersund-Sundsvall. Medan det finska hjärtlandet skulle kunna ses som försvarat av enbart finska förband under huvudsaklig finsk ledning – fast av armékårsstorlek, måste det norra området ses som ett gemensamt område med en NATO-stab (armékår) som ledning. Denna bör bestå i huvudsak av finsk, norsk, svensk och amerikansk stabspersonal. Operationsområdet torde inledningsvis främst vara i de mera lätt framkomliga delarna i finska och svenska Lappland/Norrbotten. Jag har svårt att se att ryssen skulle vilja framrycka med kraftsamling till den vindlande och lättförstörbara Nord-Norge-vägen. De norska stridsvagnarna, om vilka det tydligen varit en het diskussion, ska nog inte – utifrån en helhetsbedömning – användas i Norge utan av norska förband i Finland?

Tillkommer i området Baltikum, men där måste markoperationerna mera ses i sammanhang med den centraleuropeiska delen av den europeiska krigsskådeplatsen. Det hindrar inte – om det är möjligt – att logistikvägar också kan gå över Östersjön t ex av kapacitetsskäl.

Södra Sverige och Sunnanfjellske Norge måste ses som ett sammanhängande bas- och logistik-område med Göteborg som nav för logistiken till luft- och sjöoperativa förband baserade i området samt operativa markförband i Norr. Danmark ingår i detta område, åtminstone så länge som broarna över sunden fungerar. För logistik till Finska hjärtlandet och Baltikum kan området utgöra ett stöd, men landtransporter kan inte ersätta kapaciteten till sjöss. I detta stora område krävs mark- och luftoperativ kontroll (-herravälde), rörliga ledningsresurser, stor transport-förmåga och ett motståndskraftigt civilt försvar. Samverkan mellan civila myndigheter och militär territoriell ledning samt nationell politik är av största vikt. Ledningen bör vara nationell. Det hindrar inte att vissa funktioner t ex logistik, transporter, sjukvård kan ha en överordnad funktionsledning för samordning över nationella gränser.

Det nordeuropeiska området är del
i en atlantisk-arktisk helhet

Sammanhanget mellan krigsskådeplatserna i Norr och i Finland samt målet att skapa bästa möjliga luft- och sjöoperativa betingelser i Östersjöområdet och Nordatlanten-Arktis talar för, att hela det nordiska området är en helhet och att striden leds i det Atlantiska sammanhanget. Balti-kum kan diskuteras, men markoperativt finns ett tydligare sammanhang med den centraleurope-iska krigsskådeplatsen än med den nordeuropeiska, medan förhållandet sjöoperativt är motsatt. Även tyska (och t ex nederländska och franska) sjöstridskrafter, som verkar i Atlanten, måste ses i detta atlantiska sammanhang, även om de är baserade i Centraleuropa.

Det vore inte «hensiktsmessigt» att dela det nordeuropeiska området mellan Atlanten och Centraleuropa. Liksom Storbritannien är en ö, så är också Nordeuropa en militärgeografisk och försörjningsmässig ö, som är starkt beroende av sjötransporter. Att den skandinaviska halvön hänger ihop uppe i norr, ändrar inte detta – det är snarast en operativ komplikation. Vid strider på Nordkalotten och i Finland utgör södra Sverige-Norge ett med själva krigsskådeplatsen sammanhängande geografiskt område för koncentreringstransporter, gemensamma operationer och logistik. Det är bara att hoppas att även den politiska logiken leder till att hela det nordeuro-peiska området inklusive Östersjön enhetligt kommer att ledas från Norfolk.