Reflektioner kring det djupa slagfältet och eldbaserad manöver

Denna artikel visar hur intåget av moderna långräckviddiga bekämpningssystem har förändrat slagfältet.

Fokus ligger på ryska trender inom militära förmågor och hur krigföring kan komma att se ut vid väp-nade konflikter i Nordeuropa. Analysen är inte historiskt heltäckande eller krigs­teoretiskt förankrad. Snarare utgör detta reflektioner utifrån nedslag i historien och från observationer av försvarssatsningar.

Det nära slagfältet under det kalla kriget

Under huvuddelen av det kalla kriget var fokus för slagfältets eld och rörelse några hundratals kilometer. Såväl infanteristen som markstridens stridsfordon och pansarvärnsvapen var för sin eld hänvisade till soldatens eller vapenplattformens siktlinje till målet, upp till någon kilometer. Med framskjutna eldobservatörer, oftast på marken och ibland i luften, gavs artilleriet tiotals kilometers räckvidd. Rörlig s.k. manöverkrigföring innefattade ett slagfält på ett par 100 km djupt, vilket kom att utgöra operat-ionsdjupet för några dagars offensiv.

Huvudsakligen hänvisad till egna sensorer fick fartyg till sjöss en eldkraft med tiotalet kilometer via torpeder, artilleri, sjömåls- och luftvärnsrobotar. Även om större marina styrkor ute på öppet hav kunde förflytta sig avsevärda avstånd på några dagar, så var fokus för själva sjöstriden högst ett par 100 km. På motsvarande sätt hade de taktiska flygsystemen huvudsakligen några hundra kilometers egen räckvidd, beroende av vilken flygprofil som användes, och dess vapen någon till ett tiotal kilometers räckvidd. Inmätning av mål skedde nästan uteslutande av den egna plattformen, utom när det gäller mål i luften. Inom luftförsvaret kunde mark- eller luftbaserade sensorer och ledningsfunktioner stödja luftburet stridsflyg.

Sammanfattningsvis var krigföringen under det kalla kriget huvudsakligen fokuserat på ett slagfält med ett djup på några hundra kilometer. Krigsskådeplatserna var större än slagfältet och innefattade förband under förflyttning och långa underhållslinjer, men själva striden där eld och rörelse i kombinat-ion kunde påverka motståndaren var begränsad till ett «nära» slagfält.

Det djupa slagfältet under det kalla kriget

I Sovjetunionen kom de första idéerna om att manövrera på djupet av fienden under 1920- och 1930-talet. Första steget var att likt det tyska blixt­krigskonceptet koncentrera eld och pansar mot en punkt för att bryta igenom fronten. Nästa steg var att exploatera genombrottet genom att låta rörliga manöverförband, omgångar av utvilad trupp i s.k. echelonger, rycka fram på djupet för att slå eller desorga-nisera fienden. Under slutet av det kalla kriget hade idéerna i Sovjetunionen lett till etablerade kon-cept med rörliga och självständiga markoperativa enheter för strid på djupet, s.k. Operational Maneuver Groups (OMG). Dessa skulle, efter det att första echelongen slagit hål på fiendens försvarslinje, avancera framåt med eldunderstöd från artilleri och flyg samt genom luftlandsättningar. Bakom slagfältet skulle de sedan slå mot icke stridsgrupperade förband och underhållsknutpunkter respektive ta och hålla nyckelterritorium på djupet.

På motsvarande sätt var under 1980-talet Follow On Forces Attack (FOFA) och Air Land Battle (ALB) de allierades koncept för manöver på djupet. Warszawa­paktens kvantitativa upprustning och NATOs motåt-gärder skapade ett överbefolkat slagfält, särskilt längs huvudfronten mellan Öst- och Västtyskland. Ge-nom att utnyttja och utveckla sitt kvalitativa övertag, med långräckviddiga artilleri samt attackhelikoptrar och stridsflyg, kunde de allierade använda den tredje dimensionen för att slå mot Warszawa-paktens förband och reserver som var grupperade på djupet.

Sammantaget var ambitionen med operationer på djupet att parallellt och samtidigt engagera såväl motståndarens slaglinje vid fronten, som underhåll och efterföljande förstärkningar, ytterst att få motståndarens hela anfallsrörelse att kollapsa. De sovjetiska ambitionerna att slå bakom de allierades frontnära armékårer och de allierades mål att slå bakom den första strategiska echelongen, skapade ett nytt djupt slagfält ca 300-500 km bakom motstående styrkornas kontaktlinje. Det djupa slagfält som uppstod hade en annan karaktäristik än det traditionella, där fronter och territoriella vinningar mins-kade i betydelse, medan motståndarens resurser och logistiska förmåga samt ytterst fiendens mot-ståndsvilja kom i förgrunden.1

Det djupa slagfältet träder fram ­under förnyad geopolitisk kamp

En ny era av konfrontation har ånyo aktualiserat det djupa slagfältet och militära medels användning såväl i krig som i fred. Förhoppningarna om samförstånd, som präglade mycket av tiden efter det kalla kriget, fick en tydlig vändpunkt med president Putins tal i München 2007. Han kritiserade den USA-ledda världsordningen och deklarerade därmed att den status quo som gällt efter murens fall inte längre var acceptabelt för Moskva. Det ryska ledarskapet har sedan dess utgått från en säkerhetspolitisk doktrin som ger Moskva priviligerade rättigheter att omhänderta egna säkerhetsintressen i sin närhet på grannländers bekostnad. Strävan att ändra den europeiska säkerhets­ordningen manifesterades bl.a. i att Ryssland med våld annekterade territorium i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Ryssland har även använt militärt våld utanför det nära utlandet, om än under nivån för traditionellt krig. Ryska specialförband har använts för att sätta in kemiska stridsmedel i Storbritannien och för att genomföra sabo-tage i Tjeckien. Elektronisk störning från ryskt territorium har bl.a. stört ut rymdbaserade navigations-tjänster (GPS) i norra Skandinavien. USA har rapporterat om ryska attacker mot IT-system. Militära verk-tyg som brukar reserveras för högre konfliktnivåer används i fredstid, såväl gränsnära som djupt in i andra samhällen.

Under samma period som den ryska politiken blivit mer revanschistisk har också Ryssland börjat för-bandssätta nya generationer av långräckviddiga bekämpningssystem. Exempel på markbaserade system för luftvärn samt mark- och sjömålsrobotar är S-400, Iskander (SS-26, Stone) respektive Bastion (SS-C-5 Stooge). Genom att dessa har upp till 500 km räckvidd skapas en allestädes närvarande militär hotdimension i angränsande regioner. Ett hot om att avregla slagfältet i det nära utlandet, som alltså både försvårar försvarsåtgärder lokalt och komplicerar möjligheterna att få hjälp utifrån.2 Under angreppet på Georgien 2008 användes markrobotsystemet Iskander för första gången. Insatserna skedde med konventionella stridsdelar mot mål i Georgien, men genom systemets kärnvapenförmåga (dual-use) fanns det också en dimension av regional avskräckning gentemot eventuell extern intervention. På motsvarande sätt använde Ryssland under intåget på Krim och aggressionen i Ukraina 2014 en mix specialförband respektive irreguljära och konventionella förband på de gränsnära slagfälten. Dessa understöddes av bekämpningssystem på ryskt territorium, men också av mer långräckviddiga mark- och luftvärnsrobotar.

De väpnade insatserna i östra Ukraina har tillsammans med den expeditionära krigfö-ringen i Syrien givit de ryska väpnade styrkorna möjlighet att utveckla sin förmåga att integrera spa-nings- och bekämpnings­system.

Ryssland har genom en helt ny kategori av vapen med ännu längre räckvidder skapat en förmåga att hota respektive angripa mål på djupet. Med den mark­baserade kryssningsroboten SSC-8 (Screwdriver) samt de sjö- och luftburna robotarna Kaliber och Kingzhal har Ryssland de senaste åren byggt upp en medeldistansförmåga, d.v.s. robotar med en räckvidd i början av intervallet 500-5500 km.3 Likt många av systemen för det nära slagfältet, har medeldistanssystemen förmåga att bära både konventionella och kärnvapenstrids­spetsar (dual-use). Moskva har därmed en medel­distansförmåga med olika verkans-nivåer som kan nå angränsande regioners djupa slagfält utan att direkt påverka den strategiska kärnvapenbalansen, d.v.s. de utgör inte ett direkt strategiskt hot mot det kontinen­tala USA.

Sammantaget har Ryssland byggt upp militär eld­kraft som i olika konfliktnivåer och i olika distansintervaller kan påverka sin omgivning. Långräckviddiga bekämpningssystem kan från ryskt territorium understödja olika operationer i det nära utlandet, 300-500 km från gränsen, och hindra externa aktörer att intervenera. Därmed skära av och dominera det nära slagfältet. Därtill finns en rysk förmåga med konventionella eller nukleära medel som har räckvidder på 500-5 500 km. Ambitionen och möjligheterna att med manövrerande mekaniserade förband påverka fienden på djupet försvann med Warszawa-paktens upplösning, se bild. Ryssland kan nu istället använda långräckviddig eldkraft i olika riktningar, manöver via eld på det djupa slagfältet.

Några slutord

Denna artikel introducera frågan om långräckviddiga bekämpningssystems betydelse, men gör inte anspråk på att uttömma ämnet. Tvärtom finns det flera frågor kopplade till det djupa slagfältet som kan utvecklas. Den ryska förmågeökningen som skisseras ovan har lett till motåtgärder, bl.a. av USA. Likaså har förmågor att verka på distans spridits till andra aktörer. Långräckviddiga bekämpningssystem och manöver på djupet var historiskt förbehållet resursstarka aktörer och stormakter, men är det inte längre. De flesta stater i norra Europa har eller ska t.ex. skaffa sig moderna kryssnings- och luftvärnsro-botar.
Som det står i inledningen av denna artikel är den svenska Försvarsmakten på väg in i en period av upprustning. Inriktningspropositionen för det svenska totalförsvaret tar upp behovet att omsätta befintliga system och upprättade nya förmågor. Under perioden fram till 2030 inkluderar det divisionsartilleri och luftburen markmålsrobot, sjömålsrobotar för basering på land och fartyg respektive på stridsflyg, samt luftvärn i form av Patriot. Det finns många anledningar till att återkomma med fler reflektioner och analyser av långräckviddiga vapen.

Fredrik Lindvall är reservmajor i det svenska Flygvapnet och har en civil anställning vid Försvars­maktens Högkvarter. Han har bl.a. tjänst­gjort vid Totalförsvarets Forskningsinstitut och Försvarsdepartementet samt varit expert i Luftförsvarsutredningen 2040. För innehållet i artikeln är författaren själv ansvarig.