Ett förändrat Sverige i ett förändrat NATO

Sverige och Finland är numera fullvärdiga NATO-medlemmar i ett starkt förändrat säkerhetspolitiskt landskap. Medlemskapet kan beskrivas som att vara medlemmar i en”…politisk allians med militära muskler…”^{1 2} tillsammans med andra likasinnade länder.

Sverige har sagt farväl till en drygt 200 år lång epok av neutralitetspolitik/alliansfrihet och medlemskapet manifesterar en betydligt mer realistisk syn på omvärlden med NATO som den viktigaste försvarspolitiska arenan.³ Sveriges ÖB uttrycker att ”Hotet från ett väpnat angrepp enskilt riktat mot Sverige har minskat till följd av NATOs försvarsgarantier.”⁴

Finland fortsätter resan på den realistiska väg som sedan mycket lång tid kännetecknat säkerhetspolitiken.

Artikeln belyser särskilt styrketillväxt⁵ och vilken roll NATO:s luftstridskrafter har⁶ i närområdet under en säkerhetspolitisk kris.

Den tar också upp behovet av skydd av hamnar, flygbaser, förbindelser samt några viktiga erfarenheter från kriget i Ukraina, mer om detta senare. Av utrymmesskäl berörs operativa synpunkter bara översiktligt.⁷

Underlaget kommer främst från officiella dokument, artiklar ur tidskrifter samt intervjuer med högre militära tjänstemän, ledande forskare och politiker i Finland och Sverige.

Säkerhetspolitiskt läge

NATO:s utvidgning har skapat ett strategiskt sammanhängande område som kan betraktas som ett gränsområde mot Ryssland.

Svenskt territorium är fortsatt av stor militärstrategisk betydelse, men NATO betraktar Sverige mer som ett bakre område, snarare än en ”frontstat”.

I det nordiska området bedömer Sveriges ÖB att ”Tyngdpunkten av större strider med mark- och flygstridskrafter bedöms i första hand ske längs gränserna mellan NATO och Ryssland.”⁸

Sverige kan bli ett viktigt basområde för gruppering, försörjning och transporter av allierade förband.

Militärstrategiskt är Norges sjöterritorium ytterst relevant liksom Rysslands behov av att skydda Norra Marinen och dess andraslagsförmåga. Norges självpåtagna restriktioner om militär verksamhet i Finnmark håller på att anpassas till en ny verklighet, vilket underlättar övningar m m.⁹

Norge prioriterar, precis som Sverige, samarbetet med USA mycket högt och landet har t. ex. fått utökad rätt att agera på utpekade norska baser, vilket medger både tätare samarbete och större flexibilitet.¹⁰

Finlands gräns mot Ryssland är betydligt längre än Norges, 1300 resp 200 km, och Finland blir därför en ny ”frontstat” för NATO.

Längre norrut ökar Arktis’ betydelse med sina stora naturresurser. Den ryska aktiviteten växer beroende på ubåtsbaserna på Kola-halvön och sammanhängande bastionförsvar. Utöver detta finns det ökande intresse från nya aktörer, däribland Kina.¹¹

Hur kan Sverige och Finland bidra till NATO?

Medlemskapet innebär fortsatt att en nationell försvarsplanering utgör grunden, men inordnas i en gemensam operativ planering inom NATO.

Det innebär också medverkan i ”NATO Defence Planning Process”, som identifierar och prioriterar de förmågor som behövs för gemensamma operationer. Sverige och Finland kommer inte längre helt att bestämma över de nationella stridskrafternas förmåga.

Under 2025 kommer NATO att fastställa nya ”Capability Targets” som också kan medföra förändrade inriktningar för det militära försvaret.

Upprättandet av JFC NF (Joint Force Command Norfolk) 2021¹² i Norfolk, Virginia, USA:s enda operativa NATOhögkvarter, är av speciell betydelse för NATOs Atlantförbindelser. Dess roll – att vara en länk mellan USA och Europa – visar att GIUK-linjen¹³ fortsatt har fundamental betydelse. Chefen för JFC NF är dessutom s k ”dual-hatted”, d v s chef över både högkvarteret och US Navy´s Second Fleet, med operationsområde ”…the North Atlantic and High North…”. Sverige har gett uttryck för att de nordiska länderna på sikt bör tillhöra detta operationsområde och ledas från JFC NF.^{14 15}

Finland och Sverige tillför, som integrerade medlemmar i NATO, reell kapacitet i närområdet med mycket moderna luft-, mark- och marinstridskrafter som till övervägande del är interoperabla och kompatibla med NATO.

Sverige har sedan några år inlett en omfattande transformering av hela Totalförsvaret¹⁶. Arbetet har successivt intensifierats i kombination med informationskampanjer mot allmänheten, t ex med broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” som delats ut till alla hushåll. Planeringsförutsättningen är numera inriktad mot höjd beredskap och krig, försvarsanslagen fördubblade sedan 2020 samt flerdubblade till det civila försvaret. Den kommande 10-årsperioden kommer andelen av BNP stiga från dagens 2,4 % till 3,5 %, ungefär som under 1970 och ligger i linje med det som förväntas bli den nya NATO-nivån.^{17 18}

I samband med integrationen i NATO prioriteras deltagande i Multi Domain Operations (MDO) och Integrated Air and Missile Defence (IAMD).

I det senare konceptet ingår att ”Det passiva luftförsvaret ska minska effekten av hot från luften genom: maskering, spridning, skenmål, fysiska skyddsåtgärder samt system och metoder för varning. Dessa åtgärder är inte begränsade enbart till militär verksamhet utan även skydd av civilbefolkning och berör hela totalförsvaret. Aktivt luftförsvar innehåller de delar som bekämpar hot från luften, vilket i NATO benämns NATO Integrated Air and Missile Defence System (NATINAMDS). I det aktiva luftförsvaret ingår egna och allierades flygande luftförsvarsförmågor, luftvärn och elektronisk krigföring integrerade med sensorer, samt ledningssystem.¹⁹

Det svenska bidraget ska möjliggöra domänöverskridande teknisk och metodmässig interoperabilitet mellan försvarsgrenar, stridskrafter och allierade.”²⁰

Svensk personal deltar också frekvent i olika staber i NATO och på sikt beräknas ca 300 personer delta över tid.

Länderna kan, tack vare det geografiska läget, också erbjuda förbättrade möjligheter för övervakning, förvarning och därmed större möjligheter till upptäckt och snabbt agerande.

Finska och svenska marinstridskrafter bildar, tillsammans med övriga närliggande NATOmedlemmar, en substantiell styrka. Med detta följer ansvar för utveckling av samarbetet, speciellt avseende skyddet av förstärknings- och underhållstransporter till Finland och Baltikum i krig samt förberedelser, till exempel med utökade baseringsmöjligheter.

Transportmöjligheterna för NATOförband utökas via det samlade vägnätet i Sverige och Finland, med konsekvenser för den operativa planeringen. Dessutom ökar de operativa möjligheterna till förflyttning av norska styrkor mellan landets olika delar.

Värdlandsstödet och sammanhängande logistik och underhållsresurser är en integrerad del i en nationell logistikmodell som omfattar bl a transporter, drivmedels- och elförsörjning, hälso- och sjukvård, elektroniska kommunikationer m m. Det innebär att alliansens militära operationer medför uppgifter för det civila försvaret.²¹

Inom NATO har närvaron²² av militär personal i de östra delarna av NATO ökat markant. Det finns numera 8 multinationella ”Forward Land Forces (FLF)”” i Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Rumänien, Polen, Slovakien och Bulgarien. De är f n av bataljonstorlek, men kan ökas till brigad om så bedöms nödvändigt.

Sverige deltar i FLF i Lettland med upp till en bataljon och på den marina sidan med upp till 4 örlogsfartyg till Standing NATO Countermeasures Group One (SNMCMG1). Därutöver medverkar Sverige också i NATOs luftrumsövervakning och incidentberedskap med 8 stridsflygplan, vid behov med det dubbla antalet, dvs 16 (division). Sverige deltar sedan 2025-03-22 i NATO Air Policing med 6 JAS-39 Gripen som baserades i Malbork, Polen.²³

Dessutom ska Sverige kunna delta i andra aktiviteter i syfte att stödja NATOs samlade avskräckning, t. ex. under ledning av NATO eller inom bilaterala samarbeten m. m, med mark- och specialförband med upp till 200 officerare och soldater, upp till 3 örlogsfartyg samt upp till 8 stridsflygplan.²⁴

Tillgängliga resurser i Nordeuropa i en säkerhetspolitisk kris

De tillgängliga resurserna i vår del av världen, dels i inledningen av en säkerhetspolitisk kris, dels efter 30 dagars förvarningstid, är svårbedömda.

Den nuvarande administrationen i USA har gett klara signaler om att landet fokuserar på andra strategiska intresseområden i världen och att Europa därför måste ta ett ökat ansvar för det militära försvaret. Ett – numera – högst rimligt antagande i den operativa planeringen är därför att utgå från Europas egna nationella resurser och att USA:s bidrag kan komma att minskas med upp till den andel som anges längre fram i artikeln.

”Det är avgörande för Sverige och NATO att upprätthålla förbindelser västerut, bl a via västkusten och Göteborg, via västra Svealand till Osloområdet samt via Jämtland och Norrbotten till de norska hamnarna i Trondheim och Narvik samt via Öresundsområdet.”²⁵

Ett illustrativt exempel är att Göteborgs hamnar hanterar mer gods till Norge än det som sammanlagt hanteras från norska hamnar²⁶ och är dessutom transithamn för gods till Finland.

Sjöfarten till/från hamnar som är väsentliga för transporter över Atlanten måste därför skyddas, samma sak gäller Öresund. USA:s unika förmåga att projicera sjömakt, både nu och i framtiden, är därför av avgörande betydelse.²⁷

Därutöver behövs skydd i samband med marktransporter i Sverige m. m.

Markstridsförbanden som beräknas vara tillgängliga i Nordeuropa efter 30 dagars förvarning uppgår till drygt 80 bataljoner fördelade på mekaniserade respektive infanteribataljoner. Av dessa utgör USA:s andel ca 45 %, resterande 55 % (ca 44 bataljoner) är nationella styrkor från Europa.

Sjöstridskrafterna, utgående från större ytstridsfartyg (jagare, fregatter) och beräknade på samma sätt uppgår till ca 19 från Europa samt nio från USA, totalt 28 fartyg. Av dessa utgör USA:s andel ca 40%. Utöver dessa tillkommer totalt 10 – 15 ubåtar, varav 9 (60%) från europeiska sjöstridskrafter, samt upp till fyra hangarfartyg, varav 2 (50 %) från europeiska sjöstridskrafter.

Luftstridskrafterna, beräknade på samma sätt, uppgår till 43 divisioner, varav 19 är nationella europiska luftstridskrafter och USA:s andel är drygt 55 %.²⁸ Därutöver tillkommer lv-förband.

Totalt sett, med denna högst approximativa beräkning som grund, är resurserna starkt begränsande utan USA:s medverkan. Det är därför helt fundamentalt att tillgängliga resurser leds och används effektivt samt med uthållighet.

Prioriterade åtgärder

Samarbetet med övriga medlemmar i alliansen bör inledningsvis fokuseras på förberedelser för en situation, d v s ett militärt överraskande angrepp på någon alliansmedlem i närområdet, innan en större militär insats från övriga medlemmar i alliansen kan göra sig gällande. I ett sådant scenario dominerar de egna nationella resurserna, i synnerhet luftstridskrafterna som också är de mest lättillgängliga.

Bredden på både finska och svenska militära förmågor bör vara kvar m h t ansvaret enligt artikel 3²⁹ för det egna försvaret. Eventuella krav på specialisering från NATO, inom ramen för ”NATO Defence Planning Process, bör därför utvecklas och åtgärdas utan att avgörande kapaciteter ifrågasätts.

Ett illustrativt exempel är Finlands kapacitet till långräckviddig bekämpning av markmål med JASSM³⁰ och raketartilleri.

Luftstridskrafternas³¹ domän, kännetecknas som bekant av transparens, hinderfrihet m m, vilket ger möjlighet till snabb förflyttning, lång räckvidd och stor manöverförmåga. Det är därför möjligt med snabb kraftsamling och att kunna nå mål i hela det operativa djupet. Därigenom kan luftstridskrafterna välja mål som är såväl taktiska, operativa samt strategiska.

Även de andra domänerna nyttjar systemen, i synnerhet för att skapa en snabb lägesbild över stora områden med hjälp av spaningssensorer, t ex radarbild och signalspaning, eller nyttjas i samma syfte. Införandet av kvalificerat luftvärn i armén och på marinens fartyg kommer dessutom att bidra påtagligt till luftoperativ kontroll.

Det är väsentligt att tidigt fördjupa samarbetet avseende luftstridskrafterna med andra medlemmar i alliansen, t ex med Norge. Nu pågår arbetet med etablering av en Combined Air Operations Centre (CAOC), utöver de två existerande i Uedem, Tyskland resp Torrejón, Spanien. Geografiskt kommer den att leda och koordinera flygoperationer i den nordiska regionen och High North. Den genererar radikalt förbättrade förutsättningar för att, under gemensam ledning, tidigt kunna utveckla hög initialeffekt med alliansens luftstridskrafter i det nordiskbaltiska operationsområdet. CAOC kommer inledningsvis lokaliseras till Bodö och därefter samlokaliseras med FOH/Reitan.^{32 33}

Erfarenheterna från kriget i Ukraina pekar entydigt på vikten av att snabbt etablera och bibehålla luftoperativ kontroll. Det överensstämmer väl med andra motsvarande erfarenheter, t ex att det är förenat med betydande svårigheter – i praktiken nästan omöjligt – att genomföra offensiva operationer med markstridskrafter om luftoperativ kontroll inte kan etableras.

En annan erfarenhet är att offensiva markoperationer försvåras ytterligare genom det massiva utnyttjandet av drönare/UAS³⁴ som bl a medför att det knappast är möjligt att dölja förberedelser på marken. Hotet från vapenbärande drönare/UAS är dessutom ständigt närvarande och har stor psykologisk påverkan.

Luftstridskrafterna i Nordeuropa bör tillsammans och så snart som möjligt utnyttja UAS maximalt med flygstridskrafterna, för att i någon mån kompensera frånvaron av resurser från USA.

Koncept med ”Collaborative combat aircraft” (CCA) bör utvecklas tidigt och på sikt kan även luftstridskrafternas numerär behöva utökas m h t behovet av luftoperativ kontroll.

USA har nyligen fattat beslut om utveckling av F-47, ett bemannat flygplan, som ska samverka med CCA (Anduril’s YFQ-42A och General Atomics’ YFQ-44A). Indirekt betyder det också att kombinationen med bemannat och obemannat flyg bedöms fortsatt vara relevant även i framtiden.³⁵ Det finns dock frågetecken kring kostnaderna för CCA, speciellt kostnaden över tid.³⁶

Den generella tekniska utvecklingen är dessutom mycket snabb inom området varför stor flexibilitet är nödvändig, t ex för bekämpning av motståndaren (Counter-UAS).

Ett annat exempel är beredskap hos särskilda företag för att kunna producera UAS som successivt kan anpassas till växlande operativa krav.³⁷

Bland lärdomarna från Ukraina finns också successivt utbyggda möjligheter för att mycket snabbt samla in och utbyta erfarenheter från stridande förband samt genomföra åtgärder, t ex förändringar av taktiken.

Luftstridskrafternas uthållighet och egenskydd påverkas starkt genom att sprida resurserna tidigt och maximalt, främst inom det nordiska området. Logistiken innehar en central roll och samarbetet bör därför prioritera möjligheterna att basera, tillfälligt eller för längre tid, F-16/F-35 från våra grannländer och JAS-39 samt övriga luftstridskrafter i syfte att skapa ett operativt djup. Därutöver kan andra flygplanstyper m m från övriga NATOmedlemmar baseras på ett större antal platser, med beaktande av:

• säkerhetskrav för basering,
• beredskapskrav
• förhandslagring av utrustning, vapen m m,
• att baserna, liksom SPOD/APOD, fordrar kvalificerat luftförsvar, främst luftvärn, som en integrerad del av luftstridskrafterna och som grupperas på lämplig plats.
• Utöver ovanstående finns flera samarbetsområden för ökad operativ effekt avseende:
• Samordning mellan obemannade och bemannade system.
• Automatiserade eller autonoma system.
• Artificiell intelligens.
• Luft- och rymddomänen. Den senare får en ökad vikt i förmågeuppbyggnaden, som sensorbärare för underrättelser och för kommunikation.

Vilken roll har NATO:s luftstridskrafter under en säkerhetspolitisk kris?

Luftstridskrafternas förmåga till snabb förflyttning, kraftsamling, höga initialeffekt och långa räckvidd för insatser mot mål i hela det operativa djupet är helt avgörande för luftoperativ kontroll under en säkerhetspolitisk kris.

Luftoperativ kontroll är en grundläggande förutsättning för att bevara egen handlingsfrihet i luften och för att hindra/försvåra angriparens offensiva operationer med mark-, sjö- och luftstridskrafter. Detta gäller i synnerhet om förstärkningsresurser från USA inte är tillgängliga.

Den luftoperativa verksamheten i operationsområdet bör ledas från ny CAOC i syfte att uppnå enhetlighet och effektivitet.

Obemannade system, t ex UAS, bör utnyttjas maximalt, för att i någon mån kompensera frånvaron av resurser från USA.

Luftstridskrafterna bör prioritera insatser genom att så tidigt som möjligt och i samverkan med andra stridskrafter:

• Sprida resurser maximalt och skydda flygbaser
• Motverka angriparens offensiva operationer genom att bibehålla/etablera luftoperativ kontroll
• Skydda styrkeuppbyggnaden, främst mobiliseringen i Finland
• Skydda marina försörjnings- och förstärkningslinjer, inklusive Östersjön
• Skydda förbindelser via västkusten och Göteborg, via västra Svealand till Osloområdet samt via Jämtland och Norrbotten till Trondheim och Narvik samt via Öresundsområdet
• Etablera funktioner för snabb hantering av erfarenheter, speciellt oväntade händelser.

Kort sagt – ett förändrat Sverige i ett förändrat NATO – redo att möta framtidens utmaningar tillsammans med alliansens medlemmar!

Artikeln är en omarbetad version av författarens inträdesanförande i Kungl Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) avd III den 14 september 2022.

Författaren är överstelöjtnant (Ret) i Flygvapnet med bl a tidigare tjänstgöring som lärare i strategi och säkerhetspolitik vid svenska, norska respektive finländska försvarshögskolorna samt vid NATO/Joint Warfare Center.

Han är ledamot av KKrVA och huvudredaktör för boken Drönare/UAS – teknik och förmågor.